E V E L I N A

I sängen brevid mig ligger tre döda flugor. De är rätt äckliga. För en timme sedan var jag trött på surret och mördade 15 flugor som kommit in under morgonen. Nu surrar tio nya runt i fönstret.
Om jag hade varit kristen, eller religiös överhuvudtaget, hade jag trott att Gud sände något meddelande med alla förbannade jävla flugor. Ungefär som när det regnade gräshoppor, eller hur det nu var? I vilket fall som helst så är jag ju inte religiös och tror därför bara att stugans vind är knökfull med flugor som hittar ner hit nu när det börjar bli kallt. Äckligt är det iallafall. Flugor är bara äckliga. Och in i helvetes irriterande också, med det där jävla surrandet.

Jag är inte på bra humör. Allting är bara bajskorv. Jag försöker komma på en ny design till min framtida nya blogg, men allt jag gör blir jättefult. Allt jag tänker är jättefult. Allt jag ser är jättefult. Kanske ska lägga ner det helt istället? Dessutom är det bajskorv för att jag måste bo i denna fluginfekterade jävla stugan och inte har någon annan stans att ta vägen. Mögröv.

Söndag. Idag fyller en av mina allra bästa vänner år, och jag kan inte höra av mig och gratulera henne än. Klockan är ju bara 10 på morgonen där uppe. ;) Men jag kan skriva här; Grattis på födelsedagen Birgitta! <3

Allting känns knast. Jag har vaknat 5.30 igen, och det är ingen höjdare. För mycket på huvudet I guess. Vill bara dra ett streck över allt som hänt. Börja om på nytt och ta situationen för vad den är, istället för vad den blivit. Jag har dessutom tankar på att byta bloggadress igen. Men när det blir aktuellt så lär ni märka det ;)

Nu ska jag packa mina saker och planera resan tillbaka till Lund. Har någonstans att bo fram till tisdag nu, vilket underlättar för jobbet imorgon. Sen vet jag inte var jag tar vägen. Om du har något förslag så hör av dig - I'm open to suggestions.

De senaste dagarna har många saker slagit mig. Ja, alltså inte misshandlat mig, utan jag har insett en del som inte riktigt sjunkit in förr.

En av dessa saker är hur många underbart fantastiska människor jag har i mitt liv. Aldrig trodde jag att så många skulle vara så underbart fantastiska som de varit. Hur kan man återbetala något sånt? Hur säger man tack på allra bästa sätt? Jag vill bara ge dessa människor stora pussar och kramar!

En annan är hur roligt det är att jobba. Jag har alltid älskat mitt jobb och 'mina barn', men kollegorna alltså... I love you, I love you, I love you! Vilka människor. Jag är möjligtvis den lyckligaste människan i världen när det kommer till jobb. (Även om Karim terrar mig och Andreas med 'mindre rumsrena' skämt klockan åtta på morgonen innan vi hunnit dricka kaffe. Men man överlever det också!)

En sista sak är att jag känner mig extremt gammal när det kommer till Tokio Hotel. Träffade nämligen för ett par dagar sedan en kompis till Blommans pojkar, och denna tösen blev super-exhalterad när jag visade allt jag har på min dator som är 'Tokio Hotel'. (För det är en del, vill jag lova.) Det var fantastiskt roligt när vi satt och diskuterade hur j*vla snygg Bill Kaulitz är. Tills jag insåg att tösen i fråga är 11 år gammal. Då kände jag mig som en pensionär. Men skit samma! Jag ska fortsätta kolla på "100 Prozent Tokio Hotel" och njuta av det, så hörs vi senare!

Jag är helt slut i huvudet. Känns som att jag inte sovit på tre år, trots att jag sover hela nätterna.
Jag måste sitta och koncentrera mig på läxan nu, men det funkar knappt. Har iaf jobbat idag, och det var rätt mysigt. Förutom att det är minusgrader utomhus och jag har inte mina vantar tillgängliga eftersom de ligger i en kartong någonstans. Men nog om sånt gnäll! Ikväll ska jag passa pojkarna i huset en stund, så det gäller att vara klar med allt mög innan dess, och då kan jag ju inte sitta här och klaga.

In other news; Plan A gav inget resultat, men Plan B som nu är i verket kan, om jag har lite tur, nog lyckas. Mer än så säger jag inte, cuz I don't want to jinx it!

Trött och Söt. Jag måste hitta min pincett. Jag ser ut som ett troll.
Som jag brukar säga; om jag och Bill skulle skaffa barn hade de haft ögonbryn i halva ansiktet.

Lund är bäst. Lund är sämst. Lund är... Jag kan inte bestämma mig.
Jag har levt i princip hela mitt liv i Lund. Det är min hemstad och jag känner mig som mest hemma här. Jag har alltid tänkt att bo i Lund, forever liksom! Men det är också en jävla omöjlighet när det är en universitetsstad och alla studenter i hela världen bestämmer sig för att plugga och bo här. Då vill jag nästan inte bo i Lund för all framtid, för tänk mina egna barn; de kanske inte heller kan flytta när det är dags, för att det är en så populär studentstad?

Jag tycker vi borde införa en regel som säger att alla som är födda i Lund ska ha förtur på lägenheter och skit. Eller så tycker jag att vi kan införa en regel som säger att jag kan få någonstans att bo... Typ nu.

Jag älskar min skola. Väldigt mycket. Jag älskar dock inte Samordningsenheten i Lund som absolut insisterar på att jag måste vara skriven i Lund under hela min studietid. För bostadsbristen i Lund är så allvarlig att man i princip får bo på gatan. Går man in på LKF finns det inte tillstymmelse till en ledig lägenhet, iallafall inte under de närmsta tre åren. Går man in på MKB finns det nya lediga lägenheter varje dag. Till rimliga priser.

Det hade varit jättebra om jag kunde bo i Malmö. Men hur bor man i Malmö utan att vara skriven där? Nej, det verkar lagom hopplöst för tillfället. Men har siktet inställt på ett par andrahands-möjligheter i Lund just nu. Pengar är alltid ett problem, men som jag märkt under de senaste åren; Saker och ting har ett fantastiskt sätt att alltid ordna upp sig även när man gett upp hoppet.

To be continued, I guess...

Ligger tillrätta i min tillfälliga bädd och pratar med folk på msn.
Skolan idag var lång och tragglig, men underbar all the same. Lärar-Lisa fick halva min lunch för jag gillar inte senap.
Efter skolan träffade jag Linda som hjälpte mig köra kartonger. Hon fick mitt godis som tack för hjälpen. Så snäll är jag!
Imorgon har jag jobb ett par timmar, sen ska jag en vända till stan på ett par ärenden. Och det var så långt jag kommit på min plan för framtiden.  Men nu vet ni att jag lever, och mår bra. Och det är ju ändå det viktigaste.

Ny dag, ny vecka. Första dagen på resten av mitt liv.
Jag har ingen aning om hur det ska gå idag, men jag har en plan A, och om det inte skulle gå så finns alltid plan B. Utöver det har jag också en nödplan i bakfickan, så det ska nog ordna sig.

Men först och främst är det skola idag. Klockan 10 för att vara exakt. Det betyder att jag måste gå till Nöbbelöv eftersom det inte går några bussar i tid från this god forsaken place. Men en halvtimmes promenad på morgonen har ingen dött av, right?

Vet inte när jag uppdaterar igen, men det lär ni väl märka.
Puss på alla fina som är så underbart snälla <3

Jag har gråtit, skrattat, skrikit, varit tyst och rökt ett par cancerpinnar. Det känns som att jag lugnat ner mig lite mer nu, när mina saker är förpackade i lådor. Jag behöver vara någonstans där jag inte är till besvär. Där jag inte, bara genom att finnas, skapar konflikter och negativitet. Jag vill inte vara den personen.

Det är synd att saker och ting blir förvirrat i såna här situationer bara. Att folk får fel uppfattning, tolkar fel och inte riktigt förstår. Det är verkligen riktigt synd. Det är tråkigt att det ska behöva vara såhär, men jag ser ingen annan väg ut ur det hela. Allt jag säger, skriver och tänker blir förvrängt. Och det hela slutar med att folk lägger sig i saker som inte rör dem, och det hela blir större än det är menat. För det finns ju alltid två sidor på historierna...

Det hela kommer lösa sig för alla inblandade när stormen lagt sig, och vi inte befinner oss i en situation där vi bara går varandra på nerverna, det tvivlar jag inte på. Sen är det upp till var och en.

Jag kan tolerera väldigt mycket. Jag har tolererat väldigt mycket, men jag är inte gjord av tålamod. Vissa saker är i min verklighet helt jävla oacceptabla, och när man går över gränsen så får det fan i mig vara nog. Jag står inte ut med vad som helst. En gång går att förlåta, men två gånger är jävlar ta mig två gånger för mycket.

Förra gången skapade stora ärr, men jag la det bakom mig. Jag släppte det förgångna och gav det en ny chans. Hur i helvete kan man göra samma jävla miss gång på gång på gång? Fungerar inte synapserna ordentligt i hjärnan eller? Äpplet faller fan ta mig inte långt från Päronträdet.

... Män som hatar kvinnor;

Det började med 'Okej, svensk film. Hmm..' som sedan övergick mer till 'Fan, Lisbet Salander är snygg...' och sen blev det mer 'Nej fy för i helvete, nu stänger jag av. Vilket äckel.' sen blev det 'Fan, Lisbet Salander är ball...'. Sen rullade filmen på ett tag och jag tänkte mest 'Hmm, vart vill de komma med detta?' vilket sen ledde till 'Va i helvete, är det en komedi? Jag skrattar ihjäl mig.' snabbt följt av 'Fyfan vad rädd jag blev nu, är detta en skräckis eller?'. Och i slutändan var det först 'Nej fyfan, jag orkar inte mer, äckliga jävla fanskap!' och slutade med 'Jag vet inte om detta var en bra film eller inte, men jag hade inte bangat ett par miljoner.'



Och sen får ni dra era egna slutsatser av det :')

Jag orkar egentligen inte skriva. Eller fortsätta städa. Eller klä på mig. Eller åka till stan.
Men jag gör det ändå. För jag är duktig. Iallafall i min verklighet är jag det.

Jag tror jag ska slänga alla mina resterande pengar på trisslotter, och se om jag inte kan skrapa fram tio miljoner. Jag hade verkligen behövt det. Eller iallafall ett par miljoner, så jag hade haft råd att köpa mig en lägenhet och slippa vara till så mycket besvär för alla.

Nu ska jag fortsätta lyssna på dagens favoritlåt "That Day". Den är helt underbart fantastiskt jättebra i mina öron idag. (Kan man inte gilla när Bill growlar viskandes?). Ni som har spotify kan lyssna på den [här].

"Lights on, Lights off, Nothing works. I'm cool, I'm great, I'm a jerk.
I feed myself lies with words left unspoken. Gonna be ok, Gonna be ok,
One day, One day. That day never came, That day never comes.
I'm not letting go, I keep hangin' on. Everybody says that time heals the pain.
I've been waiting forever, That day never came..."